Kom ganska snart till Cochrane, en stad som jag läst om tidigare i en reseberättelse från ett par som reste runt i Patagonien till häst. Sen jag hörde namnet för första gången har det alltid låtit lockande av någon anledning. Det låter tufft, även om jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen ska uttalas då jag hörde det uttalas på lite olika sätt av olika personer.
Vi tankade och köpte lite kakor och åkte sedan via Paso Roballio till Argentina. Avtagsvägen till passet markerade vårt slut på resan längs med carretera austral. För den här gången. Vägen som var i eländigt skick tog oss till den minsta gränsövergången vi sett. Som vanligt gick allt smidigt och vi var snart i Argentina på väg längs med ruta 41 för att komma till ruta 40.
Det var ungefär här som det började blåsa lite mer på riktigt. Starka vindar som helt plötsligt kunde få för sig att ändra riktning. Vi åt lunch i en liten grotta längs med vägen och hittade senare en trevlig campingplats bredvid en flod. Solnedgången bjöd tillsammans med molnen på en magisk show.
Jag började. I med ettan och gasa. Inte för mycket. Inte för lite. Luta sig framåt så gott det går. Hjulet hoppar hit och dit. Massor med sten. Går inte att undvika dem, bara att försöka köra över de minsta av dem. Däcket träffar en stor sten. Hojen kastar sig åt vänster. Parerar. Hojen kastar sig åt höger men inte okontrollerbart. Närmar mig toppen. Undviker med nöd och näppe en stor sten som säkerligen skulle orsakat ett fall. Gasar till. Hör hur det sprutar bakåt. Stabiliserar hojen. Kör till plan mark, ner med stödet och andas ut.
